Premiär för Airports/ Matarat av Khaled Alesmael

Tisdag 5 oktober har vi premiär för Khaled Alesmaels ljudverk Airports/ Matarat på Cinema Queer! Ett verk som är en del ur en serie av fem beställningsverk som under hösten görs genom Arkivet för Rosa Brus. 

I sitt senaste ljudverk Airports/ Matarat leker Khaled Alesmael med den klassisk stil som var typisk för radiostationer i 90-talets Damaskus. I verkets första del läser Alesmael ur sin novell: At the Gent’s Room som fångar ett ömt möte mellan två muslimska män på Heathrows flygplats. I verkets andra del intervjuar han den fransk-libanesiske aktivisten Hadi Mouselly om när de träffades i Barcelona. Hadi berättar om sitt liv som en queer muslimsk man i transit mellan Libanon och Europa samt om sitt senaste verk Belly Dance Vogue som han gjorde under lockdown 2020.

Khaled Alesmael (Han/honom) född i Deir Ezzor och uppvuxen i Damaskus, arbetade som journalist i stora huvudstäder i MENA och Europa. Han har fått asyl i Sverige 2014.

Khaled är författare, filmskapare och podcaster. Hans debutroman, Selamlik har publicerats på svenska och tyska. Han skriver om queera män i Mellanöstern. Hans senaste fackbok En port till havet berättar om nio unga homosexuella män från nio arabiska länder. Khaled vann Sveriges Radios Novellpris 2020. Han vann ett specialpris som bästa regissör på Göteborgs Filmfestival 2019. Khaled Alesmael fortsätter att skriva, framföra uppläsningar, arbeta med konstnärliga projekt och stödja mänskliga rättighetsfrågor.

Alesmael har även curerat musik till verket från Syrien och Libanon:
Matarat/ Airports av Kinan Adme
Massinakum av Sabah
Brounzi av Samir Hanna
Diaspora/ Halasamr av Eido Elfakir

Premiär: 5/10 kl 17.00, M/S Borgila Södermälarstrand kajplats 16. Därefter finns verket tillgängligt under hela festivalen i den lilla bion. För mer info och biljettköp, besök www.cinemaqueer.se

…………

Thuesday 5 October is the premiere of Khaled Alesmaels fantastic audio work Airports/Matarat at Cinema Queer.

In this audio piece, Khaled Alesmael brings back the classic and old-fashioned style of the radio stations from Damascus in the 90s. He reads his novella At the Gent’s Room which captures a tender moment between two gay Muslim men at Heathrow airport. In the second part, he interviews Lebanese French artivist Hadi Mouselly as they meet in Barcelona. Hadi speaks about his life as a queer Muslim man in-between Lebanon and Europe and talks about his short Belly Dance Vogue which he made during the 2020 lockdown.

The audio piece is released in collaboration with Arkivet för Rosa Brus. Airports/ Matarat is part of a series of five commissioned works that will be released during the autumn through Arkivet för Rosa Brus.

Khaled Alesmael (He/him), born in Deir Ezzor and raised studied in Damascus, worked as journalist in major capitals in MENA and Europe. He’s been granted asylum in Sweden in 2014.

Khaled is an author, filmmaker and podcaster. Hi’s debut novel, Selamlik’s been published in Swedish and German. He writes about queer men in the Middle East. His latest creative-non-fiction book En port till havet which tells the stories of nine young gay men from nine  Arab countries. Khaled won the Radio Novella Prize by the Swedish Radio in 2020. He won a special prize as the best director and scenarist at Göteborg Film Festival 2019. Khaled Alesmael continues to write, perform readings, work on artistic projects, and lends support for human right issues.

Khaled selected music from Syria and Lebanon to play:
Matarat/ Airports by Kinan Adme
Massinakum by Sabah
Brounzi by Samir Hanna
Diaspora/ Halasamr by Eido Elfakir

Premiere: 5/10 at 17.00, M / S Borgila Södermälarstrand berth 16. After that, the work is available throughout the festival in the small cinema. For tickets and more info, visit www.cinemaqueer.se



Releasekonsert för Leo Correia de Verdiers Strandsättningar

Under året har Arkivet för Rosa Brus bjudit in fem stycken konstnärer att skapa ljudverk som på något vis utgår från en plats. Det är med glädje vi nu får presentera det första av dessa verk, Leo Correia de Verdiers Strandsättningar. Ett ljudverk som behandlar kropp, moderskap, havet och Köpmanholm. Så här beskriver Leo själv sitt stycke Strandsättningar:

”I knappt fyra år bodde jag i Köpmanholm, på norra änden av ön Yxlan i Roslagen. Från det att mitt barn var åtta månader tills han var nästan fyra och ett halvt år. Jag vävde ihop det här stycket runt tankar på kroppen på en plats, våra kroppar på de platser där de är. Kanske i synnerhet min egen kropp på en plats, och som en plats där den varit.

Både kroppen och platsen skildras i stycket som ganska mekaniska, som det som händer och rör sig i dem. Min mekaniska kropp som uppslukar den plats där den är. Moderskroppen, min kropp som är mamma till mitt barns kropp.

I och med platsen det handlar om, handlar det också mycket om havet. Havet som är livets ursprung och i någon mening hela jordens moderskropp.

Stycket består av fältinspelningar från Köpmanholm, inspelningar av min egen kropp, sinustoner, processering och rundgångar i en stor plåt och kamfilter.”

——————

Leo Correia de Verdier är tonsättare och arbetar mycket med de sociala aspekterna av musik. Många av hennes stycken har rituella kvalitéer. De utforskar hur människor uppfattar musik i nya eller oväntade situationer och vilka värden och betydelser olika situationer ger musiken som uppförs under dem. Existerande ritualer är förknippade med betydelser, maktstrukturer och trossystem. Varje gång vi uppför ett stycke musik skulle vi kunna återuppfinna konsertformen. Eller skapa en ny ritual med nya betydelser, ideal och förutsättningar.

Hon skriver för de flesta sorters ensembler, från solooboe över harpa, symaskin och elektronik till kör och orkester. Leo har skrivit musik för bland andra Hidden Mother, Duo EN.D.E., Stockholms Läns Blåsarsymfoniker och Pärlor för svin.

Leo har studerat vid Kungl. musikhögskolan för bl.a. Karin Rehnqvist, vid musikhögskolan i Piteå, Gotlands tonsättarskola och Janáčkova konservatoř v Ostravě.

——————

Releasekonsert av Leo Correia de Verdiers Strandsättningar

Musik och ljudkonst av: Hanna Hartman, Siri Landgren, Malin Holgersson och Maria W Horn

Live: Leo Correia de Verdier spelar Stygn för symaskin och elektronik

Adress:
Missionshuset Köpmanholm
Grabbholmsvägen 6, Yxlan

Foto Helena Lidén

——————


Arrangemanget görs med stöd av Kulturbryggan, EMS och ABF Norrtälje.

www.rosabrus.nu

För fåglarna

Lördag 21 Augusti medverkar vi i det här fina dagsprogrammet som görs av Kulturhusets Kuturbibliotek. Vi kommer att prata om tystnad, brus och queer arkivering samt presentera delar ur arkivet.

För fåglarna utgår från en tystnad. Stiltje och tragedi har ersatt rörelser utåt och framåt med inåt och uppåt. Allt fler har uppmärksammat fåglarnas sång och himlavalvets dans. Titeln anspelar på uttrycket for the birds: det värdelösa. Duvor, fiskmåsar och en och annan vilsen duvhök cirkulerar över Sergels torg. De har talat till oss om hunger och längtan. Under programmet på taket svarar författare, konstnärer och musiker.

12:00 Moa Franzén
12:30 Arkivet för rosa brus
13:30 Susanne Skog
14:15 Moa Franzén
14:30 Claes Tellvid
15:00 Sonja Tofik
15:45 Moa Franzén
16:15 Bella Batistini
16:30 Marja-Leena Sillanpää
17:15 rip ME

Ytterligare info på Facebook.

Se våra liveframföranden i efterhand

Nu kan du se våra liveframföranden i efterhand här. Hör Hanna Rajs Lara läsa ur sin diktsamling Under månen från Regnbågsveckan i Haninge, se framträdanden av Bruno Hibombo, Jon Ely Xiuming, Lizette Romero Niknami, Mar Fjell och Malin Arnell i samband med release av Arkivet för Rosa Brus. Förutom våra liveakter finns här även queerhistoriska ljudskatter som Where the Hills are Alive av Imri Sandström på Högkvarteret, JD Samson läser Ful is av Konstgruppen Ful, Crossfaders – en dokumentär av Anna Gavanas om DJ´s i New York och Stockholm med Tara Rogers, Mutamassik, Anaya och Rekha.

Bild: Mar Fjell och Malin Arnell framför sitt performance When we speak a flow is stopped under releasen av Arkivet för Rosa Brus på Höjden i Östberga.

Angående Oxens År – Premiär för EP och video av MAKEMAKE

Angående Oxens År – MAKEMAKE

Idag släpper Maja Darkest Karlsson aka MAKEMAKE ny musikalisk magi i form av EP’n Angående Oxens År. Vi är så glada över att Maja har valt att göra det på Arkivet för Rosa Brus! I samband med detta släpper också MAKEMAKE och SAQMI videon till låten WORK III. Lyssna till Angående Oxens År och läs Majas egna ord om tillblivelsen av verket:

A: Inte Vi – med Ylva Karlsson Elina Pahnke Moster Leif Rami Al-Khamisi – MAKEMAKE

B: Work III – MAKEMAKE

C: Ufo Legal Malmo Opera Edit – MAKEMAKE

D: Himmelen Dark And Legal Lullaby – MAKEMAKE


MAJA DARKEST KARLSSON PRESENTERAR
ANGÅENDE OXENS ÅR
EN EP MED MAKEMAKE OCH VÄNNER

Sida A, “Inte Vi”, föddes på en balkong i utkanten av huvudstaden där en del av mitt hjärta bor, med en mobil-inspelning av den eviga rivningen eller renoveringen av huset mittemot. Jag tänkte göra lite techno inför kvällens Style By Magic-set. På sistone hade jag sett FÖR många “dialogpoliser” på torget utanför kiosken och så letade jag upp det episka youtube-klippet från 2013 och loopade. Det var så musikaliskt med en gång – om än sorgligt och obehagligt – att låten ville skriva sig själv.

Rami, Moster Leif, Elina, Ylva och Aelly har generöst gjort denna låt – och EP – så mycket finare och större och mer magisk än vad jag hade kunnat som ensamvarg. This community thing is the shit! Jag är så tacksam. Alla dessa har gett och ger av sig själva day after fucking day. Och nu har dom dessutom hjälpt mig att göra en 8-delars mini-symfoni om samhällets repressalier OCH äckliga blickar på subhumans.

Stort tack till Arkivet för Rosa Brus och SAQMI för att de vill släppa den här. Det kändes rätt att börja med en arkivering. Och ett homosexuellt sammanhang. Vi får väl unna oss lite mys!

Jag har tvekat att kalla Inte Vi för en MAKEMAKE-låt. Den står med en av sina tentakler i min nya genrekollaps. Efter att ha blandat allt jag kunde inom musik var det bara en tidsfråga innan det skulle börja läcka mellan MAKEMAKE, Style By Magic, Le Bombe, A Hand In The Darkness, Just Like A Boy, 53CR37… och konstnären, ljuddesignern och f.d. poeten Maja Darkest Karlsson.

Låt mig citera Sveriges tuffaste låt – 15 år and counting – Ken Rings Cutta Dom:

Tack till alla bröder som har stöttat mig
Tack till alla bröder som vill döda mig
Men Ken han vill inte gå hem

MAKEMAKE och alla andra alias går nu hem. Inte för att gömma sig, utan för att unna sig och mig – alla mig – att leva i The Gayness. Vi ses där.

mvh
Maja


Maja Karlsson arbetar i olika form med ljud, musik och text för både uppdragsgivare och egen konstnärlig produktion. I Majas egna projekt undersöks gränserna för popmusik och balanserar mellan att vara tillgänglig och oroande, lättsmält och ångestfylld. Texterna har en framskjuten plats. Formen pendlar mellan 90-talspoesi, böner och bekännelser, politiska upprop och vardagliga ögonblicksbilder. Innehållet kretsar ofta kring mental ohälsa och samhällets och kulturens spår i kroppen. Några återkommande motiv är otillräcklighet, flykt och hudens främlingsskap.

Sedan 2001 har Maja släppt runt sexton skivor i egen regi, varav nio fullängdare. Under åren har Maja uppträtt under olika artistnamn för att avgränsa respektive projekt: Le Bombe, Just Like A Boy, 53CR37/SECRET, MAKEMAKE och A Hand In The Darkness.

Se mer av Majas projekt och ladda ner Angående Oxens År här!



BOOKLET
ANGÅENDE OXENS ÅR





SAQMI PLAY: Nasrin Pakkho och Eva Warberg om queer filmaktivism

Nasrin Pakkho och Eva Warberg på utflykt till Brännö med Kvinnofolkhögskolan.

Vi vill tipsa om SAQMI’s angelägna och fina kanal SAQMI PLAY. En digital kanal för filmvisning och samtal om queera rörliga bilder och arkivering.

Idag släpps nytt queerhistoriskt avsnitt av SAQMI PLAY med Nasrin Pakkho och Eva Warberg om queer filmaktivism.

Hon har satt filmkameror i händer på många unga aktivister. Möt filmskaparen Nasrin Pakkho i ett samtal med sin kollega och vän Eva Warberg. Om queer filmaktivism och Nasrins outtröttliga arbete i Göteborg och internationellt sen mitten av 1990-talet, då hon såg till att Kvinnofolkhögskolan fick en filmkurs. Under samtalet kommer vi att höra klipp ur Nasrin Pakkhos filmer Daniels kjol och Regnbågens sång.

Nasrin Pakkho född 1954. Efter gymnasiet utbildad till skådespelerska, fyra år på Teaterutbildningen vid Teherans universitet i Iran. Nasrin har även producerat tre dokumentärfilmer för iransk TV. Nasrin jobbade som skådespelerska i tio år och i tre år som dramapedagog i Iran.

Utbildad på Kvinnofolkhögskolan (allmän linje, 1991). Fortsatte sedan att undervisa på fortbildningslinjen och var med och startade feministiska studier på Kvinnofolkhögskolan. Nasrin har startat filmutbildningar på Kulturskolan Östra och Mölndals kulturskola och arbetar själv som dokumentärfilmare, producent, skådespelare (film och teater) och filmlärare i animation och video.

Teaterföreställningen Kungarnas gård på Folkteatern i Göteborg var en hiphop musikal som Nasrin regisserade och skrev manuset till. Hon har arbetat inom folkbildningen i många år och känner att dess arbetsmetoder stämmer väl överens med hennes syn på människor och kunskap. 

Nasrin är pedagog sedan 30 år tillbaka och arbetar sedan 2013 som lärare i video på Kulturskolan Östa Göteborg.

Nasrin Pakkhos nya film Jag vill bara komma hemfår sin premiär den 30 september 2021 under West Pride Göteborg på Stora Teatern.

Eva Warberg blev aktiv i den lesbiska rörelsen på Kvinnohuset i Göteborg 1979 och var med i olika musikgrupper på Huset för att sedan gå med i Lesbiska Feminister. Eva var med i gruppen som startade Kvinnofolkhögskolan 1985 och arbetar sedan dess på skolan som lärare i genus, samhälle och religion. Eva jobbade med filmkurser på skolan under många år bland annat med Nasrin. Evas berömda sång Överallt komponerades för den lesbiska kören Lucky Lips inför en spelning på Medborgarhuset i Stockholm 1992. Låten är även titel för Christina Kjellssons och Owe Dahlströms film Överallt om RFSL Göteborg från 1995 som visades den 6 februari 2021 i programmet Vi finns överallt som SAQMI arrangerade tillsammans med Göteborg konst.


Som en hyllning till dessa två eldsjälar så släpper SAQMI tillsammans med Arkivet för Rosa Brus inom kort den hyllade skivan då och då av Eva Warberg från 2004. Mer om den skivan här!

Hanna Rajs Lara läser ur Under månen

Arkivet för Rosa Brus och Haninge Konsthall är väldigt glada över att presentera Hanna Rajs Lara som läser ur sin diktsamling Under månen i samband med Haninge kommuns Regnbågsvecka 2021.

Hanna Rajs Lara tillhör förnyarna av den svenska samtida poesin. Under månen ( Albert Bonniers Förlag, 2020) består av enskilda, starka dikter med olika tematiska ingångar. Med kraft och rytm skriver hon om kärlek, förlust, familjen och det judiska arvet, antisemitism och missbruk. Dikterna är personligt direkta, ofta rimmade och poetiskt talspråkliga. Hos Rajs Lara är kärleksförklaringen ett motstånd – solen lyser inte, men väl månen.

Arrangemanget är ett samarbete mellan Haninge Konsthall och Arkivet för Rosa Brus.

Hör Hanna läsa ur sin diktsamling Under månen, här!

Radio Cyklopen

Arkivet för Rosa Brus har inlett ett samarbete med vår favoritradio Radio Cyklopen där vi är med under våren för att spela upp delar ur arkivet.

Radio Cyklopen tror vi måste hitta nya sätt att samlas. Radio Cyklopen verkar för nya sätt att lyssna. Radio Cyklopen är ett kollage av samtal, intervjuer, ljudkonst, poesi, spelningar, essäer, dj-mixar och oljud. 

Varje fredag klockan 20.00 under pandemivintern 2021 sänder Radio Cyklopen live från biblioteket på husets övervåning. Programmen går att höra genom Cyklopens hemsida, Radio Noden (finns där appar finns) och podtjänster och kan också höras här i efterhand.

affisch: channa bianca

8 Mars med Queers Against Fascism och Radio Cyklopen

Idag är det 8 mars och vi ser fram emot Radio Cyklopen ikväll med Queers Against Fascism och denna magiska samling medverkande. Arkivet för Rosa Brus är med för att presentera hörspelet A av Malin Holgersson och Siri Landgren.

Queers Against Fascism kommer den 8 mars att ta över Radio Cyklopens studio för att sända magi under hela kvällen. Med hjälp av det kollektiva medvetandet ska vi denna 8 mars hitta tillbaka till varandra. Vi kommer att färdas till en tid då omfamningar är harmlösa. Då avstånd betyder något annat och ett år utan demonstrationer är otänkbart.

Vad ryms i det kollektiva medvetandet?
Djupa och fåniga samtal från dåtiden, nutiden och framtiden, hjärtskärande poesi, poetiska visioner, oljud och musik. Och varför inte en audioguide som väcker samtliga sinnen och tar oss ut längst demonstrations sträckan där vi vågar se både det vackra och smärtsamma.

Medverkande:
Arkivet för Rosa Brus, Audre Lorde, Dockhaveri, Drömsyskon, Johanna Hillerbrand Rune, Feministas Acidas, Lizette Lizette, Maria Margareta Österholm & Astor Wolfe, Marge Piercy, Michael Dillon, Prof Rory, QAF, Rayo, Rebecka Reinhard, Sylvia Rivera, Sarah Bonk Degerhammar & Sarah Kim, Sara Parkman, Siri Landgren & Malin Holgersson, Tami T, Tuck o Hej, Yolanda Bohm

Affisch: Sixten Sandra Österberg

Här kan du lyssna på hela programmet i efterhand!

Att Arkivera (Rosa) Brus:

ATT ARKIVERA (ROSA) BRUS:

arkivering (av queerhet och ljud) som kritisk praktik

”Silence = Death” 

ACT UP

“Erotic desire cannot be recorded or stored, cannot be the site for the production of information or knowledge. […] Desire’s turbulent restlessness defies coding into signs, significations, meanings; it remains visceral, affective, which is not to say that it is any way reducible to physiology.”

Elizabeth Grosz, “Space, Time and Perversion: Essays on the Politics of Bodies” (1995)

“The impulse to create begins – often terribly and fearfully – in a tunnel of silence. Every real poem is the breaking of an existing silence, and the first question we might ask any poem is, What kind of voice is breaking the silence, and what kind of silence is being broken?”

Adrienne Rich, “Arts of the Possible: Essays and Conversations of ‘Women’ in History” (2001)

  1. ARKIVET FÖR ROSA BRUS

Arkivet för Rosa Brus (AfRB) syftar till att samla, arkivera och publicera queer kulturproduktion i ljudform och vi betraktar (queert) ljud som bärare av historia. Detta gör vi i samarbete med andra arkiv, kulturarbetare, aktivister och forskare. Genom insamling, arkivering, uppläsning och publika arrangemang i form av festivaler, workshops och platsspecifika ljudverk runt om i Sverige, utforskar vi tillsammans med deltagarna vad rosa brus och ett queert ljudarkiv kan vara.

   Hur låter det queera? Det är en av våra huvudfrågor i vårt utforskande av (queert) ljud som bärare av historia och frågan pekar på en försummad del av det queera, nämligen den soniska dimensionen. Frågan pekar också mot en alternativ praktik, nämligen att lyssna på det queera istället för att exempelvis titta på det eller känna det. Det queera och det soniska utgör båda två (o)lika slags försummelser: det queera i relation till det straighta och det soniska i relation till det visuella. Den soniska dimensionen av det queera utgör på så sätt en dubbel form av försummelse, något som är beklagligt då de soniska dimensionerna av queerhet inte kan närmas av andra sensoriska perspektiv såsom till exempel visuella perspektiv. Att lämna de ljudliga dimensionerna av queerhet därhän är på så sätt att lämna centrala delar av queerhet därhän. Vi föreslår därför “brus” som ett möjligt begrepp att använda för att förstå hur det queera låter och verkar i dess soniska dimensioner (Berglund & Sundell 2020:105f.) Det queera är brus skapat i samspelet mellan cisheteronormativitet och det som vi har valt att kalla för sononormativitet.

  1. CISHETERONORMATIVITET OCH SONONORMATIVITET

AfRB betraktar ljud som ett möjligt medel för att utforska, gestalta och uppleva det queera och vi vill kritiskt granska både cisheteronormativitet och sononormativitet samt deras inbördes relation till varandra. Cisheteronormativitet är det både formella och informella regelsystem som gör en viss sorts (hetero)sexualitet och könsidentitet till norm och därför framställer dem som naturliga, normala och önskade i motsats till andra former av sexualiteter och könsidentiteter som görs till icke-norm och därför framställs som onaturliga, onormala och oönskade. Ljudets motsvarighet till cisheteronormativitet kan kallas för sononormativitet. Sononormativitet är det både formella och informella regelsystem som gör vissa sorters ljud och ljudlandskap till norm och därför framställer dem som naturliga, normala och önskade i motsats till andra former av ljud och ljudlandskap som görs till icke-norm och därför framställs som onaturliga, onormala och oönskade. I cisheteronormativitetens fall är det queerhet som utgör dess skugga och i sononormativitetens fall så är det bruset. Redan här, utifrån de två (o)lika definitionerna av cisheteronormativitet respektive sononormativitet, kan vi se likheterna mellan det queera och det brusiga som något framställandes onaturligt, onormalt eller oönskat. Dessa två fenomen kan därför spegla sig i varandra där queert begär kan omkonceptualiseras som en form av socialt, psykiskt och kroppsligt brus och brus kan omkonceptualiseras som en form av teknologiskt, soniskt och queert begär. Vi kan därför använda brusteori för att förstå queerhetens politik och queerteori för att förstå brusets politik.

  1. BEGÄR OCH BRUS 

Begäret tycks ständigt återkomma likt ett hemsökande spöke. Som den franska homosocialisten Guy Hocquenghem beskrev i sitt verk “Homosexual Desire” från 1972: 

”Homosexuality haunts the ‘normal world’. /…/ In its endless struggle against homosexuality, society finds again and again that condemnation seems to breed the very curse it claims to be getting rid of. […] Nobody will ever eliminate the polyvocality of desire.”  (1993:50f.). 

Här framställer Hocquenghem det homosexuella begäret som ett mångröstat och hemsökande spöke något som återspeglas i en av brusteoretikerna Michael Goddard, Benjamin Halligan och Paul Hegartys definition av brus:

“[E]very technical system of communication is accompanied by its own characteristic forms of noise, from which no complete separation, or perfectly transmissable message is possible.” (2012:3)

På samma sätt som det queera begäret utgör ett spöke som hemsöker själva det straighta samhälle som har gett upphov till det så utgör brus ett spöke som hemsöker själva det teknologiska kommunikationssystem som har gett upphov till det. Begär fungerar som en form av brus på samma sätt som brus fungerar som en form av begär. Kan därför brus genom dess likartade karaktär med begär utgöra ett möjligt begrepp som fångar upp begärets polyvokalitet (det som i freudianska termer betecknas som “polymorf perversitet”)? Kan det ge röst åt begärets mångfaldiga röster? Och vidare, kan brus som koncept synliggöra och ta till vara på denna spöklika kvalité hos begäret utan att på förhand föreskriva dess innebörd? Eller utgör en sådan handling ett problematiskt anspråk på befriandet av begäret?

   Det senaste decenniet har en subgrupp till feministiska ljudstudier vuxit fram parallellt med framväxandet av brusstudier som en subgrupp till ljudstudier i stort. Resultatet har blivit vad som har kommit att kallas för “feministiska brusstudier”. Vare sig det handlar om akademiskt arbete kring genus, ljud och den könade rösten i Antiken (Carson 1995), kvinnoarbetsmaskiner (Power 2009), kvinnliga musikers och ljudkonstnärers praktik (Rodgers 2010; Thompson 2013; 2016; 2017) eller femininitet som en glitchande teknologi (Sundén 2016) så har feministiska brusforskare inte bara synliggjort hur femininitet och kategorin “Kvinna” utgör former av rosa brus inom patriarkala strukturer, de har även omvandlat feministisk teoribildning till en form av rosa brus-görande i sig självt i form av en motdiskurs som skapar dissonanser och avbrott inom dominanta, patriarkala, vetenskapliga såväl som konstnärliga diskurser. 

   En av de tidigaste feministiska teoretikerna som såg potentialen i begreppet “brus” för en feministisk vetenskaplig agenda, med fokus på ljud, genus och teknologi, var Tara Rodgers. I sin bok “Pink Noises: Women on Electronic Music and Sound” (Rodgers 2010) intervjuar hon centrala kvinnliga figurer verksamma inom musik- och ljudkonstfälten utifrån en förståelse av deras praktiker som bruspraktiker. Rodgers pekar på hur man inom cybernetisk teoribildning har definierat “brus” som “…the chaotic information source from which ordered patterns can be formed, as well as disturbance that interferes with the transmission of a signal” (Rodgers 2010:19). Hon själv spinner vidare på dessa definitioner utifrån den specifika tekniska termen “rosa brus”:

“‘Pink noise’ is a term in physics and audio engineering referring to variations of white noise, or unstructured sound that contains every audible frequency. Pink noises have been filtered to emphasize low frequencies, resulting in equal distributions of energy per octave.” (Rodgers 2010:19)

Denna term använder hon metaforiskt för kvinnliga musikers och ljudkonstnärers subversiva praktiker inom musiken och ljudkonsten som mansdominerade och patriarkala fält:

“In the title of this project, pink, serves as a marker of female difference, and noise, as a site of disturbance and productive potential.” (Rodgers 2010:19)

Intervjuerna i sin tur tolkar hon som olika former av just rosa brus:

“I introduce the following interviews as pink noises: sonic interventions from multiple sources, which destabilize dominant gendered discourses and work toward equal power distributions in the cultural arenas where sounds reverberate.” (Rodgers 2010:19)

Något som hon hoppas kommer att uppmuntra till “…further research in areas of sound, gender, and technology, including theorization of how electronic music practices can destabilize binary categories of gender.” (Rodgers 2010:19)

I samma anda som dessa feministiska brusteoretiker har kritiskt granskat genuspolitikens brusdimensioner så betraktar vi det queera i tekniska och soniska som obegripligt brus vilket står i motsats till begriplig signal. Brusbegär eller begärsbrus utgör ett brett frekvensomfång med full konsonans (väljljudande) och straighthet i ena änden och full dissonans (missljudande) och queerhet i andra där cisheteronormativiteten och sononormativiteten är de två överlappande regelsystem som skapar själva frekvensomfånget. Detta var sexologen Alfred Kinseys subversiva erkännande: att istället för att betrakta sexualiteter som olika slags fasta kategorier möjliga att avgränsa från varandra så betraktade han sexualitet som ett spektrum från exklusivt heterosexualitet i ena ände och exklusiv homosexualitet i andra. Sexualitetens bruspolitik aktualiseras då cisheteronormativiteten och sononormativiteten gör normativa bedömningar av vilka slags begär, könsidentiteter och ljud som är önskvärda (heterosexualitet/signal) respektive icke-önskvärda (homosexualitet/brus). Det icke-normativa begäret och identifikationen utgör med andra ord brus eftersom de både ställer för många (fel) frågor och ger för många (fel) svar. De talar i tungor och uppfattas som ett oönskat tjattrande av den straighta ordningen. Det är därför som queerkamp kan sägas utgöra ett medvetet buller och komponerande av dissonanta ackord, det vill säga en blandning av organiserat ljud (ackord) med ljud som skevar (dissonans), och kampsången utgör en gräns mellan musik (som organiserat ljud) och brus (som oorganiserat ljud).

  1. ARKIVETS POLITIK

AfRB vill utmana arkivets form och dess historiska roll som ett konservatorium av dess samtids normativa föreställningar om vad som är patologiskt/friskt, perverst/normalt, maskulint/feminint, begripligt/obegripligt, önskvärt/icke-önskvärt, signal/brus o.s.v. Vi vill utforska vilka olika slags subversiva former arkivet kan ta och vilka subversiva roller det kan spela i ett utmanade av dessa normativa föreställningar. Men vad som räknas som en subversivt eller inte bestäms utifrån vilken förståelse man har av vad ett “arkiv” är. Och vad ett “arkiv” kan sägas vara och vilken roll det kan spela har definierats på en mängd olika sätt.    

   Religionsvetaren Daniel Enstedt beskriver arkivet på följande sätt i sin avhandling Detta är Min Kropp: Kristen Tro, Sexualitet och Samlevnad från 2011: 

“Ordet arkiv väcker associationer till texter och dokument som organiserats efter vissa bestämda principer. Ett arkiv upprättar och upprätthåller en ordning där material sorteras utifrån kunskapsmässiga antaganden.” (Enstedt 2011:27) 

Han pekar också på hur:

“Arkiv föds ur behovet att bevara och organisera. Det hindrar det förflutna från att falla i glömska genom att ordna och arkivera historien.” (Enstedt 2011:45). 

I sitt verk “Vetandets Arkeologi” från 1969 definierar den franske historiefilosofen Michel Foucault arkivet i mer abstrakta termer. Enligt honom är det “…i första hand lagen för vad som kan sägas, systemet som styr utsagornas uppträdande som särskilda händelser.” (Foucault 2002:158). Om arkivets huvudfunktion kortfattat kan sägas bestå av ett ordnande där något ordnande tidigare inte har existerat så kan det i tekniska termer beskrivas som ett skapande av signaler (katalogisering/historia) av det konstanta flödet av brus (allt som någonsin har hänt/det förflutna). Brus blir just det som arkivet tycks syfta till att avgränsa sig ifrån eller eliminera, den data som har dömts ut av arkivets (ideologiska) principer och premisser som värdelös icke-information. Den franska filosofen Jacques Derrida pekar i sitt verk Archive Fever: A Freudian Impression från 1995 just på denna form av uteslutningmekanism och hur arkivet inte kan existera utan en utsida: “There is no archive without a place of consignation, without a technique of repetition, and without a certain exteriority. No archive without outside.’” (Derrida 1998:11). Arkivets lokala epistemologi, det vill säga den kunskapssyn som ligger till grund för utformandet av arkivet, sätter ramarna för vad som räknas som värdefull information värd att arkivera respektive värdelöst brus inte värt att arkivera. Som Enstedt sammanfattar så består arkivet av:

“…regler, lagar och system som utgår från den kunskap som organiserar arkivet. Det är utifrån denna kunskap som utsagor blir begripliga, saker och ting kategoriseras och relationer upprättas. […] Det handlar med andra ord om något i regel outtalat som sätter ramarna för vad som sägs och inte sägs, samt hur det sagda står i inbördes relation.” (Enstedt 2011:34f.) 

Men även om arkivets huvudsyfte är att skapa en insida (d.v.s. arkivet självt) och en utsida (som är allt annat utanför arkivet) genom att upprätta en gräns de två zonerna emellan menar Derrida att det också finns möjlighet till förändringar eller förskjutningar:

“Derrida framställer arkivet som både konserverande och rymmande möjligheter att förändra det rådande. Arkivet är på så vis både möjliggörande och begränsande. Samtidigt som identiteter skapas och formuleras utifrån arkivet, begränsas möjligheten för detsamma. Arkivet inbegriper alltid uteslutningar; utan begränsningar, inget arkiv.” (Enstedt 2011:33)

Så om arkivets (politiska) syfte är att skapa ordning utifrån specifika (ideologiska) principer och premisser så är också uteslutande ett av dess villkor. Arkivet “utesluter andra betydelser, andra kategoriseringar och andra kunskaper” (Enstedt 2011:28). Men detta “värdelösa brus” som uteslutits i dess tillskrivna negativa egenskap som just brus hotar ständigt att blottlägga arkivets lokala epistemologi och genom detta upplösa arkivet eftersom “[d]en i arkivet upprättade ordningen kan hotas av ett gränsöverskridande eller något som faller utanför arkivets katalog och förteckning.” (Enstedt 2011:28). Bruset framträder här återigen som ett hemsökande spöke som insisterar på andra slags betydelser, andra slags kategoriseringar, andra slags förteckningar, andra slags kunskaper. Bruset är ett, enligt arkivet, oönskat begär som både har skapats och uteslutits av arkivet självt men som genom sin uteslutning ironiskt nog hotar att förinta själva det arkiv som har uteslutit det. 

   Utifrån dessa olika redogörelser om arkivets både ordnande men också oundvikligt uteslutande mekanismer väcks en rad frågor för kritisk självreflektion för alla de som är involverade i arkiv som form och arkivering som praktik: Vilken lokal form av kunskapssyn (epistemologi) har vi medvetet, och kanske framförallt omedvetet, låtit ligga till grund för de politiska principer och premisser som har skapat vårt arkiv och som avgör vad vi anser vara värdefull information viktig att arkivera? Och om arkivet inte endast innebär ett ordnande utan också, genom ordnandet, alltid innebär uteslutningar, vilka uteslutningar har vi då gjort oss skyldiga till (i vårt fall i namn av att representera det queera)? Hur kan man skapa ett arkiv som är öppet för kritisk självreflektion och som är berett att ändra sina principer och premisser i mötet med det brus som det självt både har skapat och uteslutit? Kan ett queert arkiv utgöra ett slags zombient arkiv villigt att dödförklara sig självt och gång på gång återuppstå i nya skepnader, nya kroppar? Dessa frågor är förstås viktiga för alla arkiv att ställa sig men kanske speciellt viktiga för de arkiv som gör anspråk på att representera det en samhällsordningen eller struktur har uteslutit, där det queera är ett exempel på det som per definition är det som dömts ut som brus och därför har uteslutits av en viss heteronormativ ordning. Om vi inte är beredda att göra oss själva till föremål för denna kritik hamnar vi i den paradoxala och problematiska positionen av att göra oss skyldiga till att utesluta i namn av att inkludera det uteslutna. Kort sagt, arkivets politik förpliktigar en arkivets etik

  1. ATT QUEERA ARKIVET

I samma stund som vi formulerar syftet att skapa ett queert arkiv gör vi också anspråk på minst tre saker: 1) att veta vad det queera är, 2) att kunna representera det queera samt 3) att kunna arkivera det queera. Men varken det “queera”, “representation” eller “arkivering” är ting och praktiker enkla att definiera. I arkivets traditionella form framträder faktiskt arkivering som en straight praktik, så till vida att man genom selektion utifrån vissa ideologiska principer och premisser (både medvetna och omedvetna, destillerat till “relevans”) skapar ordning där ordning tidigare inte har funnits. Kort sagt, att arkivera är att räta ut det skeva. Foucault menade att arkivet är: 

“det som gör att alla de saker som sägs inte i det ändliga hopas i en formlös mångfald, att de inte heller skrivs in i en linearitet utan avbrott, att de inte försvinner enbart till följd av yttre slumpartade händelser, utan att de grupperas i skilda gestalter, kombineras med varandra enligt en mängd olika relationer, bevaras eller suddas ut enligt specifika regelbundenheter […]” (Foucault 2002:158)

Arkivering består med andra ord av att binda samman separata eller löst sittande element, att bilda kopplingar eller kedjor dem emellan, för att skapa en (illusion av?) helhet, samstämmighet eller koherens. På så sätt kan arkivering som praktik förklaras i soniska termer som ett komponerande av konsonant musik (välljudande och organiserat ljud) i motsats till dissonant brus (missljudande och oorganiserat ljud). Men att omvärdera det som har dömts ut som en, i Foucaults ord, “formlös mångfald” och se den subversiva potentialen i både dess formlöshet och mångfald kan vara en möjlig ingång för ett queerande av arkivet och arkivering som straight praktik där dels arkivering erkänns som en politisk praktik och dels där den praktiken kan bli till någonting annat än en bullerreducerande och straight praktik. 

   Arkivet som format och institution har en lång, kolonial , patriarkal och heteronormativ historia. Historiskt sett har det (eller snarare de som har kontrollerat det) haft auktoritet att bestämma vad som är värdigt att ses och väljas ut som historia och inte. Som Derrida skrev: “There is no political power without the control of the archive” (Derrida 1998:4). Här pekar han på arkivets relation till omgivande maktstrukturer och hur de utgör diskursiva slagfält på vilka olika ideologier och intressen kämpar om samhällelig dominans. Hans resonemang öppnar även upp för hur ett queert arkiv kan utgöra en politisk aktör på detta slagfält som en del av en motdiskurs där vad som räknas som signal respektive brus kan kritiseras, omkullkastas, omvärderas eller vändas på. För medan arkivet historiskt sett har otvivelaktigt använts av dominerande konservativa krafter i ett normaliserande av deras egna ideologier så menar vi att arkivet är ett öppet format och därför även kan användas på subversiva sätt. Arkivet kan spela, och har också spelat, en viktig roll för olika slags marginaliserade och förtryckta grupper i deras egna historieskrivande och kan utgöra en plattform för deras specifika politiska kamper. 

  1. ARKIVERING SOM BRUSIG MEDIERING: REPRESENTATION, KORRIGERING OCH TRANSPARENS

I fallet där man inte erkänner arkivets politik och dess relation till maktstrukturer riskerar man en medföljande föreställning om möjligheten till en brusfri mediering av arkivets innehåll. Då arkivering som praktik inte anses vara politisk blir arkivariens curatoriella uppgift att endast samla in det som i något slags universell och objektiv mening saknas. Detta väcker frågan om representation och dess gränser. Här framstår arkivarien som kapabel att på ett helt transparent sätt mediera ett innehåll utan att förvanska det, det som i tekniska termer kan förklaras som ett icke-existerande signal/brus-förhållande. Arkivarien betraktas endast agera neutral förmedlare, inte som utgörandes ett brus i sig själv som i sin tur skapar mer brus i sina försök att mediera arkivets innehåll som information. I detta första scenario förvandlas begäret till objektiv, neutral och insamlingsbar information och det sker ingen kritisk granskning av de olika diskursiva, materiella, ekonomiska och kulturella villkor genom begäret framträder ur en modern förståelse av “sexualitet” som ett karaktärsdrag och essentiell identitet. Arkivets ideologiska principer och premisser anses inte i sig vara ett problem utan vad den icke-politiska uppgiften består i är att komplettera arkivets brist på representation. I ett alternativt scenario däremot kan just en kritisk granskning av begärets olika villkor möjliggöras där sexualitetinte framställs som naturgiven utan som en västerländsk uppfinning intimt kopplad till psykologins, medicinvetenskapens, juridikens och modernitetens födelse och framväxt.

   Dessa två olika synsätt om arkivets (icke-)politiska funktion kan förklaras som å ena sidan ett korrektivt synsätt och å andra sidan ett kritiskt synsätt. Det korrektiva synsättet är intresserat av ursprung, kartläggning, representation och historia. Det kritiska synsättet fokuserar istället på de diskursiva villkor som över huvud taget möjliggör framväxandet av koncept och fenomen. Att endast utföra ett empiriskt fältarbete som syftar till att kartlägga samtidens sexualiteter och identiteter med tillhörande praktiker kan visserligen leda till utökad synlighet men då fastnar man i en representationslogik som aldrig ifrågasätter de diskursiva ramar som både har skapat och marginaliserat dessa sexualiteter. Resultatet blir en problematisk syn där sexualiteter och identiteter hanteras som om de existerar i något slags essentiell mening och som man antropologiskt anser sig kunna återspegla eller representera objektivt i exempelvis forskning. Ett kritiskt synsätt kan istället visa på hur homo- och bisexualitet inte är något man föds med utan är en västerländsk uppfinning från sekelskiftet sprungen ur medicinvetenskapen, pyskologin och juridiken som en både patologiserande och kriminaliserande identitetskategori.

   Sammanfattningsvis så måste den queera arkivarien förhålla sig till och hantera minst tre olika former av  brus: 1) bruset som arkivarien vill arkivera (det queera arkivmaterialet), 2) bruset som hen skapar genom sin arkivering där viss data bedöms vara relevant (signal/straight) och annan data bedöms som irrelevant (brus/queer) samt 3) bruset som arkivarien själv utgör i egenskap av en medierare av ett meddelande och som varandes en del av ett signal/brus-förhållande där medieringen av arkivmaterialet aldrig kan ske helt transparent utan att ha präglats av den arkivarie som medierar det. Vare sig hen vill eller inte så är arkivarien insnärjd i både brusets och begärets politik. Att försöka situera sig själv i de olika nätverk av signal/brus-förhållanden som man är en del av är att ta ansvar för den position som man både frivilligt och ofrivilligt har tilldelats.

  1. ATT ARKIVERA BRUS

Vad innebär det då att försöka arkivera brus? Om arkivering som handling består av att skapa ordning, struktur, begriplighet, står det inte i sådana fall i direkt motsättning till ett queert projekt vars syfte är att lyfta fram det brusiga, störande, dissonanta, d.v.s. det som vägrar ordna sig, forma en struktur eller begripliggöra sig självt? Om brus vanligtvis definieras som det som stör sändningen och mottagandet av information i ett meddelande, vad händer om det är just bruset som har gjorts till själva den information som meddelandet ska framföra? Och är det möjligt att arkivera (obegripligt) brus utan att omvandla det till (begriplig) signal? 

   Sammanfattningsvis kan man säga att vi står inför minst tre relaterade utmaningar inom vilka arkivet utgör formatet, arkivering utgör metoden och bruset utgör innehållet: 1) Vi vill arbeta med arkivet som format trots dess koloniala, patriarkala och heteronormativa historia vilket innebär att  2) vi vill arkivera (d.v.s. måste relatera till arkivering som straight metod) och 3) det vi vill arkivera är brus (som i sin obegriplighet/oordning står i direkt motsättning till arkivet och dess begripliggörande/ordnande). Utifrån arkivets och brusets respektive basala definitioner tycks en arkivering av brus helt enkelt vara omöjlig, något som det inledande citatet av den australienska filosofen Elizabeth Grosz pekar på i fråga om begäret:

“Erotic desire cannot be recorded or stored, cannot be the site for the production of information or knowledge. […] Desire’s turbulent restlessness defies coding into signs, significations, meanings; it remains visceral, affective, which is not to say that it is any way reducible to physiology.” (Grosz 1995:196)

Enligt Grosz går begäret varken att spelas in eller förvaras eftersom det följer en helt egen logik styrd av olika slags lägen av intensifiering och affekter som inte går att koda och begripliggöra. Att försöka urskilja eller vaska fram information eller kunskap från det är därför ett dödfött projekt. Men ändå så kan vi tack vare språket föra de två elementen samman genom bildandet av namnet Arkivet för Rosa Brus. Det är språket som möjliggör kanske inte ett beskrivande av det omnämnbara men ett benämnande av det onämnbara. Det möjliggör för tanken att reflektera över idén om det omöjliga. Om vårt mål är att arkivera begär, om begär är brus och om brus är oönskbarhet och  obegriplighet i ljudform tycks vårt mål kräva ett nytt förhållningssätt, ett förhållningssätt genom vilket vi försöker lyssna på det som får oss att reflexmässigt hålla för öronen.

  1. ATT LYSSNA PÅ DET DISSONANTA: BRUS, TYSTNAD, RÖST

Sammanfattningsvis tycks AfRBs huvudsakliga uppgifter vara åtminstone tre; 1) att kritiskt granska de två regelsystem, cisheteronormativitet och sononormativitet, som omvandlar vissa sorters begär, uttryck och handlingar till brus som måste tystas, 2) försöka hitta metoder för att kunna lyssna på dessa former av både tystnad och brus utifrån en kritisk förståelse om tystandets mekanismer och tystnadens effekter, 3) arkivera både brusen och tystnaderna. 

   Som den queeraktivistiska gruppen ACT UP:s slagord ”Silence = Death” vittnar om utgör tystnad (vare sig den är faktiskt eller symbolisk) ett dödligt hot för queer existens. Slagordet vittnar också om hur motsatsen, brus, kan utgöra ett soniskt-politiskt verktyg för värnandet och upprätthållandet av queer existens. Ett arkiv som vill synliggöra underordnade gruppers historier och erfarenheter utgör en plattform för motberättelser som har potentialen att underminera de dominerande berättelserna om det förflutna, samtiden och framtiden genom ett omskrivande av historien. På så sätt kan även ett queert ljudarkiv fungera som ett soniskt-politiskt verktyg för ett uppöppnande av (ljud)landskap och soniska former av agenser som skevar gentemot arkivets tradition av monofoni utövad av enskild (kolonial, patriarkal och heteronormativ) auktoritet och istället röra sig mot en polyfoni (eller kanske snarare kakofoni) av underordnade röster som historiskt sett har dömts ut som brus och därför även har tystats. 

   Skapandet av ett queert ljudarkiv kan visserligen utgöra en möjlighet att motverka en historisk tystnad där vi kan omvandla det som tidigare har dömts ut som obegripligt brus till att istället bli till begriplig röst. Att inte bara metaforiskt utan bokstavligt talat ge röst åt de grupper, erfarenheter och kulturutövningar som av den hegemoniska historieskrivningen har ansetts vara något störande (brus) och därför reducerats till icke-norm (tystats). Både från de normativa samhällets sida och även bland emancipatoriska rörelser tycks impulsen oftast ha just varit att omvandla obegripligt brus till begriplig röst eftersom alternativen – att leva med brus (den straighta erfarenheten) eller att leva som brus (den queera erfarenheten) – är båda outhärdliga. Men röst är assimilerat brus, ett normaliserande av det störande, obegripliga och oönskade. Röst är brus tappad på sin subversiva potential. Vad händer om vi istället motsätter oss och vägrar ge hän för impulsen att omvandla brus till signal/röst? Istället för att normalisera bruset, går det att stanna kvar i det? Att inte sänka volymen utan snarare höja den? Att insistera på värdet av brusets existens i dess egen rätt utan att yrka på vikten av dess begripliggörande? Kan en sådan brusprincip möjligtvis utgöra grunden för en queer (ljud)etik genom vilken vi på ett motstridigt och ambivalent sätt aktivt försöker att både omfamna och lyssna på det dissonanta?

REFERENSER

Berglund, Birt & Sundell, Johan (2020): ”Noise” i Lambda Nordica, Vol. 25:1 No.1, 105-111.

Carson, Anne (1995): “The Gender of Sound” i Glass, Irony and God. New York. New Directions. 

Derrida, Jacques (1998) [1995]: Archive Fever: A Freudian Impression. The University of Chicago Press. Chicago.

Enstedt, Daniel (2011): Detta är Min Kropp: Kristen Tro, Sexualitet och Samlevnad. Göteborgs Universitet.

Foucault, Michel (2002) [1969]: Vetandets Arkeologi. Arkiv Förlag.

Grosz, Elizabeth (1995): Space, Time and Perversion: Essays On The Politics Of Bodies. Routledge. New York & London.

Goddard, Michael; Halligan, Benjamin & Hegarty, Paul (2012): Reverberations: The Philosophy, Aesthetics and Politics of Noise. Continuum Books. London & New York.

Hocquenghem, Guy (1993) [1972]: Homosexual Desire. Duke University Press. Durham & London.

Power, Nina (2009): “Women Machines: The Future of Female Noise” i Noise and Capitalism. red. Mattin & Anthony Iles, 97-103. San Sebastián: Gipuzguako Foru Aldundia-Arteleku.

Rich, Adrienne (2001): Arts of the Possible: Essays and Conversations of “Women” in History. Norton & Company, Inc. New York & London.

Rodgers, Tara (2010): Pink Noises: Women On Electronic Music And Sound. Duke University Press. Durham & London.

Sundén, Jenny (2016): “Glitch, Genus, Tillfälligt Avbrott: Femininitet som Trasighetens Teknologi” i lambda nordica 21.1-2:23-45. 

Thompson, Marie (2013): “Gossips, Sirens, Hi-Fi Wives: Feminizing the Threat of Noise” i Resonances: Noise and Contemporary Music, red. Michael Goddard, Benjamin Halligan and Nicola Spelman, 297-311. Bloomsbury Academic. New York.

(2016): “Feminised Noise and the ‘Dotted Line‘ of Sonic Experimentalism” Contemporary Music Review, 35.1:85-101.

(2017): Beyond Unwanted Sound: Noise, Affect and Aesthetic Moralism. Bloomsbury Academic. New York.

Soundcloud logo